Den här vintern har av många anledningar varit tung. Det är inte bara den långa kalla vintern och sviktande hälsa som varit orsaken, familjen har också drabbats av sorg. Min mamma, som varit död i över 20 år, hade en sambo som varit som en extra morfar i familjen. Rund och go och oerhört generös med kärlek. Hans hälsa var inte den bästa det sista året och han kropp orkade inte mer. I maj skulle han fyllt 80 år, men första veckan i februari gav han upp. Från honom har vi fått albarosen ´Minette´. De första åren kallade vi rosen för "Pershytterosen". Vi hade aldrig ägt en ros före den och visste ingenting om rosnamn och rosgrupper. Men som vi älskar den solskensrosen! Och varje gång jag ser den i blom så tänker jag på vår goa Albert.
Bara en vecka senare får vi en tidig söndagsmorgon veta att vår allra bästa vän också har somnat in. Han var inte bara en underbar vän, han var också morfar till fem av våra barnbarn. Han var alltid en medelpunkt i familjekalasen. Från Lasse kommer många rosor. Manliga färger förstås, gult, rött, orange. Rosor som ´Sun Hit´, ´Mandarin´, ´Flammentanz´och så den som jag visar bild på, den gula ´Bella Renaissance´. Jag vet inte om den saluförs längre, men det är den enda renaissanceros som klarat av 10 år här! Den rosen påminner om alla roliga timmar vi tillbringat tillsammans. Även om dessa två fattas mig, så känner jag mest tacksamhet för att jag har känt dom.
Det blev ett ledsamt inlägg på min blogg, men nu när begravningar är förbi, så kan jag se fram mot våren igen.
